En vind viner i mitt hjärta och vecka 43

Det faller ett regn, det blåser i mitt hjärta, en vind viner i mitt hjärta.

En eld brinner i mitt röda hår, Bengt F

Vad kan sägas om denne man? Man. Akademiker. Humanist. Konstnär. Musiker. Pedagog.

Ja listan kan göras lång och jag vill ta tillfället i akt att hylla honom här på min blogg.

Med subtila medel leder han sin flock av studenter vart han vill. Hur han vill. Och framförallt när han vill. 

En talets mästare som med en små retoriska medel kan få vem som helst att tappa takt och ton.

Jag gläds mycket över att få ha Bengt som kursledare, han gör tydligen mitt liv längre.

Ok, nog om B Franzén.

Sista veckan är avkunnad. En vecka som började precis som den förra slutade. Ångest i den mest pura essens.

Jag missade Måndagen pga av sjukdom men blev genom tät korrespondens varse om vad som försegick på HDK. 

Den scen som jag själv tyckte var den mest intressanta och komiska hade blivit eliminerad från vår performance. Synd kan tyckas men då jag är ett ljusets barn höll jag snällt med om att den var för absurd och för rik på tal.

Tisdagen var annars späckad med rep och samtal. Jag hade glömt mitt ljus hemma så jag sade vad jag tyckte om saker och ting och utan att bry mig om konsekvenserna och detta var inte så populärt. Hej Anna. Efter samtalet gick vi hem och spånade på vad som kunde förbättras.

Onsdag: I stort samma sak. Mycket ångest.

Torsdagen var vikt åt observering av de andra gestaltningsgruppernas resultat och repetition.

Vi tittade på teater och sedan på utställningar av bild och formgivningsgrupperna.

Ingetdera lämnade några större avtryck på mig. Min konstnärliga sköld är tydligen svår att tränga igenom. Responssamtalen var en kamp mot att inte somna för min del. Vet inte om det beror på mig eller samtalen.

Vårat rep inför fredagen blev stört pga olika faktorer(läs Mossan).

Okej. Skit i allt jag skrivit tidigare. Nu skall jag avhandla det viktiga i kursen, dvs resultatet.

Processen fram till målet är som bekant helt oviktig, resultatet är det som räknas.

Okej, dagen började inte så bra då jag Daniel, Anders och Henrik inte hört nyheten om schemat.

I ottan satt vi tappra och väntade på att få repetera showen, men icke. Vår grupp var tydligen schemalagd. Det som hände innan vår grupps framträdande var återigen fotoutställningar och någon form av ljudinstallation. Jag tycker att det var mysigt att ligga under ett stort lapptäcke men resten av de jag bevittnade tyckte jag var banalt värre. 

Vår redovisning gick väldigt bra. Från början till slut kändes det mycket gediget och inspirerat.

Alla scener flöt som dem skulle utan problem. Vi fick bra respons från åskådarna vilket var viktigt.

Jag tror att vissa av oss hade räknat med fler frågor rörande vad vi menade med vissa delar av performancen, men icke. Allt verkade glasklart.

En mycket förvirrande dag avslutades med filmredovisning och mingel.

Vecka 42 och den onda dockan

Jag hade en dröm när jag var ung. I drömmen blev jag jagad av en katt med vit och rosa päls. Katten hade rymt från en ö i bohuslän till storstaden och tappat sin päls på vägen. Katten fann av slump återigen sin päls när den läste en kurs på GU. Med den tanken vill jag presentera mitt tredje blogginlägg.


Måndagen vecka 42 startade men att vi redovisade våra mini-performances. Min grupp skulle gestalta ordet Symmetri och gjorde detta på ett sjukt bra sätt. Vi visade med gester, tal och uttryck att ordet symmetri kan gestaltas på ett otroligt starkt sätt. Jag blev så tagen av det vi åstadkommit att jag var tvungen att gå och snyta mig på toaletten. De andra grupperna visade också upp otroligt fina gestaltningar. Skönheten och odjuret, Budskapsinferno och Prestation. Jag kan ärligt säga att min grupp var lite "slarvig" vad gäller rekvisita och scenkläder då vi endast jobbade med våra kroppar som uttrycksmedel.


Efter detta "rus" av intryck beslutades gemensamt att vi skulle återses på onsdagen.
På efterföljande lunch bjöd herr Hällerö på ett stycke stort artisteri: Rubiks Kub
Mycket inspirerande.


Onsdagen började med att jag blev sen pga av något jag i skrivande stund inte kommer ihåg. Jag missade hursomhelst redovisningen av våra mini-performances som bevittnades av vikarierande lärarna Nike och Susanne. 


Efter lunch påbörjades arbetet med den "riktiga" performancen som äger rum på artisten den 29 okt.
De spontana tankar jag fick när utkastet av våra idéer presenterades var positivt.
Jag har haft problem med att förstå var essensen med konstuttrycket performance innebär i relation till installation och drama. Jag ville att Susanne och Nike skulle förklara mer om fenomenet vilket de med stor tydlighet gjorde och detta hjälpte mig på traven.


Resten av veckan var en intensiv kamp mot våra demoner. Var det vi kommit fram till tillräckligt bra? Var det vi kommit fram till relevant för vår performance satt i perspektivet Ett samhälle söker sin berättelse? Jag hade ångest. Varför? Jag tror det beror på att jag är konstnär i själen.

Avfall blir konst blir performancegrupp

För att spinna vidare på förra inlägget så var det jag möttes av på fredagen när jag kom efter lunch ett frenetiskt byggande av skräp. Avfall som skulle gestalta ett samhälle. Måndagen och tisdagen skulle nyttjas åt att bygga ett individuellt samhälle utifrån ett ord. Jag själv valde ordet struktur och ville med det valet symbolisera ett strukturerat samhälle vars symmetriskt fyrkantiga skal försöker skydda det innersta i varje människa men misslyckas eftersom att skyddet är mycket bräckligt. Jag fattar inte själv vad jag menar men det låter faktiskt jävligt djupt och då brukar det väcka en och annan tanke... 


Det jag slogs av när vi byggde våra samhällen är genusperspektivet(observera att jag entrar VG-nivå här). Tjejer och killar skulpterar på olika sätt. JAG TYCKER att killar är mer "hafsiga" i sitt skapande medan tjejer är väldigt noga och är måna om att det skall bli fint(denna teori inkluderar inte dig Oskar och jag blev imponerad av din precision). Men varför är det ofta så att tjejer vill göra "saker"(kreativa skapelser, tänk tillbaka på slöjd och bildlektioner under ert liv)(musik är inte en fysisk skapelse, okej svängningar i atmosfären är fysiska faktum men jag menar bestående konstverk som går att ta på) med större omsorg och med större...vad ska man säga, självutlämning. Det är precis som att höger hjärnhalva hos kvinnan är större, eller mer medveten. Detta är något jag är väldigt avundsjuk på. Varför kan inte jag skapa visuella ting med finess och integritet?
Får hoppas att man blir duktig på bild och form i nästa liv...


Det var i alla fall mycket roligt att höra hur folket i klassen hade tänkt med sina samhällen. Skall jag framföra någon kritik tycker jag nog att samhällena skulle speglat vårt nuvarande samhälleliga klimat. Jag gjorde som sagt ett tafatt försök med ett visst mått av substans.


För att återgå till mitt samhälle ville jag att det skulle symbolisera det samhälle vi sett sen 19 september.
Som jag upplever det lever vi i ett samhälle som är extremt strukturerat och där alla mer eller mindre är trygga. Samhället strävar efter att vara symmetriskt i min mening, alla oavsett bakgrund skall få samma förutsättningar. Jantelagen är symmetrisk, dvs inget skall sticka ut och bli självständigt. Man är en byggsten i ett stort symmetriskt system.  Det som dock händer när ett parti som SD blir verklighet är att det där innersta samvetet människor har skadas. Folk som tror att vi i säkra trygga Sverige är oantastliga och en förebild för många(alla) andra länder blir varse om att "skyddet" i samhället kanske egentligen inte är så starkt(garnet som skyddar plastmuggarna). Vårt samvete får sig en törn över en natt. OBSERVERA att detta är en analys byggd utifrån en subjektiv instinktiv känsla och inte någon djupare politiskt analys.


Nästföljande moment var att i grupper välja ut varsitt ord som kommit fram under redovisningen av samhällena och uttrycka detta ord i en performance. Mer om detta i nästa inlägg.

Sokratiska samtal, Carmen och skräp

Första veckan av gestaltningskursen Ett samhälle söker sin berättelse började med Bengt Franzéns introduktion och slutade med öl. Däremellan vart det att träffa gruppen och beskriva vem man själv var med hjälp av ett ting. Jag valde en gul kub och gjorde ett tafatt försök att jämföra den med oss killar, dvs kantiga och tvära. Att våra(mina) sidor byts av i tvära kast. Dvs jag lider av schizofreni lät det som. Men så är det inte. Inte än i alla fall. Gruppen verkade vara väldigt trevlig med många profiler... Kul!
Dag 2(torsdagen) rivstartade med en mycket bra föreläsning signerad Ann S Pihlgren. Sokratiska samtal är något jag inte hört talas om men det var synnerligen intressant att få veta vad detta fenomen går ut på. Många processer sattes igång i min hjärna vars flesta intellektuella delar börjar krackelera, jag menar man är inte 20 längre. Majvetik var ett ord som jag aldrig hört men som känns mycket relevant i det sokratiska samtalet. Att Socrates mamma var barnmorska skulle jag vilja ha källor på, hela historien är för välregisserad för att vara sann. Allvarligt, en snubbe går runt i antika Grekland och har ett autistiskt drag som yttrar sig i att han ligger på folk med smarta frågor dagarna långa. Hans mamma är barnmorska och har då inspirerat Socrates via sitt yrke att "föda" fram svar hos människor som de själva inte vet att de har.
Jag har svårt att köpa teorier likt dessa fullt ut. Men vem har då hittat på detta?


"Ungdomen nuförtiden älskar lyx. Den uppför sig illa och föraktar auktoriteter. Den visar ingen respekt för äldre människor och älskar tomt pladder i stället för arbete. Barnen nuförtiden är tyranner i stället för fredens tjänare. De reser sig inte längre när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, pratar före alla andra, glufsar i sig maten och tyranniserar sina föräldrar." - Socrates


Hittad detta citat på sidan wikiquote. Det som slår mig är att ungdomarna i typ Athen 450 år fkr. tamigfan var exakta som dagens slöa, nerladdningsstinna(information wants to be free generation) och otacksamma ungdom. Intressant säger jag. Men allvarligt, alla dessa historier från antikens Grekland, hur mycket är sant?? Intressant i vilket fall som helst.


Ann S Pihlgren lät oss också lyssna på opera ur Carmen och ville att vi skulle avgöra om vi blev lockade av skönsången eller ej. Själv tänker jag bara på den katalanska operavirtousen Montserrat Caballé när jag hör kvinnlig operasång och det känns bara konstigt att bli förförd av en tant på 60 plus som utgör min vikt gånger 2. 


På Fredagen var jag borta på förmiddagen men när jag kom till "hålet"(dvs vårt klassrum) möttes jag av ett inferno av kreativitet! En epidemi av konst hade svept in över HDK:s högborg. Lärarstudenterna hade intagit borgen med råge. Nej allvarligt fattade jag ingenting av vad det var vi skulle göra till en början och jag kände att jag hade svårt att bemöta situationen. Ungefär som när man skall agera på en scen, man blir paralyserad.


Fredagen avslutades med att de fyras gäng satte sig på Bryggan och svepte 7 stadiga öl(fördelade på 4 personer). Jag, Daniel och Anders från Musikhögskolan lärde känna Mattias som är en riktig multisnubbe. Mer om det senare.

En blivande magister modifierar historien för första gången

Då var det klart.

Jag föraktar bloggare men nu är man tvingad att bli en av "dom".

Har idag varit på första mötet i HDK:s högborg. Intrycket var positivt.

Jag hoppas på en kreativ månad med starka intryck och intressanta samtal.......